Jag är hemma, i min barndomsstad. Små gator ringlar sig runt torget och välkända ansikten dyker upp, jag borde känna mig säker på mina steg, men jag tvekar..ser mig om och tvekar. Är rädd, för vad folk tänker. Vem har jag blivit sen sist?
Jag är hemma, men hör ändå inte hit..för hemma har blivit på väg, till något annat, alltid med en förväntan, en dröm om något som är lite bättre. För hemma är inte här, inte där jag bor, hemma är bortom all tvivel. Dit jag inte kommit än, så jag måste fortsätta vara på väg för att komma hem.. någon gång..
men jag tog mod till mig. å du svarar inte, varför svarar du inte, varför gör det mig så ont att du inte svarar?
.......................................................................................
Två spindlar i taket, som kryper.
För långt ifrån, för att kännas.
Två spindlar i taket, närmar sig trevande.
För att sedan vända sig bort.
Kryper först sakta in för nära, men ändå för långt bort..
-05
25 juni 2010
17 maj 2010
Forever young?
Hon sover tyst i vagnen, bara för en stund sen tycktes hon skrika otröstligt. Hunden springer runt på golvet med ansträngda andningsljud och vid bordet sitter vi och pratar hus och bröllopsfest. Jag har blivit inbjuden till en vuxenvärld som jag inte tillhör. Distanserad, men trots det nyfiken. Inget av detta är mitt, och i mitt inre kaos tänker jag stilla att det aldrig kommer bli. För det är så svårt att se det framför mig..
.......................................................................................
Sanningen. Inatt, ikväll, idag, imorgon.
En sanning om att vara.
Ett försök att se igenom gamla tiders falska fasader.
Allt det som gömdes undan i väntan på något bättre,
när alla murar föll runt omkring oss.
Då jag glömde tanken bakom den tomma blicken.
Upptagen med icke existerande broar till en bättre värld.
Den komplikationen är så gott som oförstörbar,
den känslan så gott som ofattbar.
Nu står viljan bakom alla tvivel, växer upp i sinnet.
Blandas med rädslan för det äkta.
Att glömma, lämna, sakna.
För den som gömdes i ett hjärta av snö,
smälter bort till minnet av det som varit.
-06
.......................................................................................
Sanningen. Inatt, ikväll, idag, imorgon.
En sanning om att vara.
Ett försök att se igenom gamla tiders falska fasader.
Allt det som gömdes undan i väntan på något bättre,
när alla murar föll runt omkring oss.
Då jag glömde tanken bakom den tomma blicken.
Upptagen med icke existerande broar till en bättre värld.
Den komplikationen är så gott som oförstörbar,
den känslan så gott som ofattbar.
Nu står viljan bakom alla tvivel, växer upp i sinnet.
Blandas med rädslan för det äkta.
Att glömma, lämna, sakna.
För den som gömdes i ett hjärta av snö,
smälter bort till minnet av det som varit.
-06
3 maj 2010
ge mig tiden.
Korten på väggen lossnar i kanterna, släpper taget om den stabila väggen. Lutar sig framåt och bugar mot framtiden. Å just här och nu, men bara nu,finns det någon sorts mening med just detta. Dåtid blir nutid och allt blir inget. Om det fanns en vind skulle de flyga iväg. Om det fanns ett regn skulle de bli blöta. Om det fanns en sol skulle de bli gula. Men just nu finns bara tiden, och med tiden böjer de sig framåt.
Inte för att jag inte kommit över dig, men det slår mig, att jag på senaste tiden inte kommit någonstans. Står jag mentalt kvar där du lämnade mig, med mitt hjärta i en ask. Jag tar ett steg fram och tre tillbaka med tårarna i halsen. Fastnade en stund på vägen, på villospår, i konstiga tankar, i naivitetens labyrinter. Det finns saker att lära, även där. Nu tänker jag gå framåt, och med små steg närma mig någon som jag kanske borde blivit för länge sen.
Kommer ihåg när jag var liten och någon gjorde en sak som var ganska pinsam eller jobbig . Känner mig lite som när det där bubblande opassande skrattet trängde sig på och man med största allvar försäkrade att man skrattade åt en sak som hände för jääättelänge sen. En sak som jag naturligtvis inte kunde berätta. Eller som när jag blev rädd och började gråta för att någon berättat en spökhistoria och jag övertalade personen om att jag egentligen grät för att min kanin var död. Glömde dock dela med mig att denna kanin aldrig faktiskt existerat. Den där känslan när man inser att det bara är man själv som skrattar eller gråter, åt något som man varken borde skratta eller gråta åt, just den känslan har jag fastnat lite i nu.
.......................................................................................
2007
It is all the same, I’m drawing the differences.
Sketching my own brain. Dark is the color,
and lame is the portraits name.
I should calm down. Feel some of your indifference.
Then I could say that there’s no more pain to suffer,
and I’m sorry, I have no more ace to offer.
Instead I’m trying to hard to suit my custume,
but it´s just getting taller.
So if this is your way, to get me in order.
It surley is a vague attempt, it’s just making me smaller.
Inte för att jag inte kommit över dig, men det slår mig, att jag på senaste tiden inte kommit någonstans. Står jag mentalt kvar där du lämnade mig, med mitt hjärta i en ask. Jag tar ett steg fram och tre tillbaka med tårarna i halsen. Fastnade en stund på vägen, på villospår, i konstiga tankar, i naivitetens labyrinter. Det finns saker att lära, även där. Nu tänker jag gå framåt, och med små steg närma mig någon som jag kanske borde blivit för länge sen.
Kommer ihåg när jag var liten och någon gjorde en sak som var ganska pinsam eller jobbig . Känner mig lite som när det där bubblande opassande skrattet trängde sig på och man med största allvar försäkrade att man skrattade åt en sak som hände för jääättelänge sen. En sak som jag naturligtvis inte kunde berätta. Eller som när jag blev rädd och började gråta för att någon berättat en spökhistoria och jag övertalade personen om att jag egentligen grät för att min kanin var död. Glömde dock dela med mig att denna kanin aldrig faktiskt existerat. Den där känslan när man inser att det bara är man själv som skrattar eller gråter, åt något som man varken borde skratta eller gråta åt, just den känslan har jag fastnat lite i nu.
.......................................................................................
2007
It is all the same, I’m drawing the differences.
Sketching my own brain. Dark is the color,
and lame is the portraits name.
I should calm down. Feel some of your indifference.
Then I could say that there’s no more pain to suffer,
and I’m sorry, I have no more ace to offer.
Instead I’m trying to hard to suit my custume,
but it´s just getting taller.
So if this is your way, to get me in order.
It surley is a vague attempt, it’s just making me smaller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
